Carpe Diem
Känner för att skriva av mig men har egentligen ingenting att säga. Är konstigt det där. Jag har bott i Kanada i sju månader nu. Inte så länge egentligen, om man tänker på att det bara är ett skolår jag är här och hur många år jag gått i skolan hemma redan. Men det är faktiskt himla långt också. Under de tre kommande månaderna finns det mycket att se fram emot och mycket som kommer hända.
April ser ut såhär: 10-12, skolpjäs-framträdanden (och massvis med övningar innan dess), påsklov och släktträff med nya familjen, Montreal-resa med franskaklassen 26-28. Sen kommer maj med Choral Festival (enorm sång-dag med körer från hela Ontario. Woodland är värdskola i år). Förhoppnigsvis kan jag gå med i Ultimate Frisbee-laget (superkul sport faktiskt) och börja träna utomhus. Det är try-outs för det men det borde nog inte vara några problem. Sen har vi vårkonsert och dagen efter det är det dags för Formal, eller prom. En vecka senare jag förhoppningsvis besök från Sverige (ska till och planeras först dock). Sen kommer juni, med 30 graders värme, slutspurt i skolan, exams och graduation som jag lyckligtvis kommer få ta del av. Första juli är det Kanadas nationaldag och den ska till att firas minsann. Dels för att det är en stor högtid och partydags, men också för att det är min sista dag i det här landet. Sen är jag hemma. Vart tog tiden vägen liksom?
Just nu skulle jag nog faktiskt hellre vara hemma i Sverige, för jag missar ett besök från Estland som jag jättegärna skulle viljat vara med om. Liis, du kommer i sommar också va? Annars kommer jag till dig.
Varje dag ser jag tecken på saker som gör att jag blir mer och mer medveten om att tiden rinner iväg. Idag var det våren.
Det är fortfarande massvis med snö kvar, men idag tog vi i alla fall en promenad längs floden där isen börjat spricka och när vi kom hem åkte skyfflarna fram, för nu är vi trötta på vintern! Om en vecka eller två kommer allt vara borta och då kan vi börja njuta av livet utomhus också.
April ser ut såhär: 10-12, skolpjäs-framträdanden (och massvis med övningar innan dess), påsklov och släktträff med nya familjen, Montreal-resa med franskaklassen 26-28. Sen kommer maj med Choral Festival (enorm sång-dag med körer från hela Ontario. Woodland är värdskola i år). Förhoppnigsvis kan jag gå med i Ultimate Frisbee-laget (superkul sport faktiskt) och börja träna utomhus. Det är try-outs för det men det borde nog inte vara några problem. Sen har vi vårkonsert och dagen efter det är det dags för Formal, eller prom. En vecka senare jag förhoppningsvis besök från Sverige (ska till och planeras först dock). Sen kommer juni, med 30 graders värme, slutspurt i skolan, exams och graduation som jag lyckligtvis kommer få ta del av. Första juli är det Kanadas nationaldag och den ska till att firas minsann. Dels för att det är en stor högtid och partydags, men också för att det är min sista dag i det här landet. Sen är jag hemma. Vart tog tiden vägen liksom?
Just nu skulle jag nog faktiskt hellre vara hemma i Sverige, för jag missar ett besök från Estland som jag jättegärna skulle viljat vara med om. Liis, du kommer i sommar också va? Annars kommer jag till dig.
Varje dag ser jag tecken på saker som gör att jag blir mer och mer medveten om att tiden rinner iväg. Idag var det våren.
Jag och lillebrorsan
Det är fortfarande massvis med snö kvar, men idag tog vi i alla fall en promenad längs floden där isen börjat spricka och när vi kom hem åkte skyfflarna fram, för nu är vi trötta på vintern! Om en vecka eller två kommer allt vara borta och då kan vi börja njuta av livet utomhus också.
Jag vet att jag för det mesta bara skriver om händelser som sker och saker jag gör, mest för att det går snabbt och för att det bara är att hålla sig till faktan. Men det händer så mycket annat också. Februari och mars gick upp och ner i skolan, på alla vis. New York-resan och veckan därefter var superbra, sen gick det utför, sen upp och sen ned. Det är ganska förvirrande och frustrerande att allting ska förändras hela tiden. Jag har kompisar i skolan att vara med och är otroligt glad över att jag äntligen passar in i alla sammanhang, att jag vet vilka personer jag bör umgås med och vilka som inte är så lämpliga, fastän jag nödvändigtvis inte pratat med dem. Att jag inte behöver fråga vad som är på gång så fort nånting nytt händer, och att jag kan vara med och diskutera saker som hänt för att jag faktiskt var där. Det tar allt minst ett halvår att komma in i ett nytt samhälle, om inte mer, och nu är jag där, vid den tröskeln. Men samtidigt påminner kalendern om att jag bara har 94 dagar kvar innan hemresa och att jag snart måste lämna allting jag så långsamt lyckats bygga upp. Det värsta av allt är att jag aldrig kommer komma tillbaka och uppleva livet likadant som när jag lämnade det.
Folk börjar fråga om jag inte kan stanna och gå årskurs 12 här också, göra klart high school och ta graduation på riktigt. Att bara höra det får mig att känna mig värdefull och såklart gör det ännu svårare att åka härifrån. Jag har så många halvklara relationer som skulle behöva ett år till och jag skulle mer än gärna stanna för att fortsätta med dem. Vore det inte för hålet som drar isär mitt liv i Sverige och mitt liv i Kanada skulle jag stanna. Men jag måste komma hem.
Folk börjar fråga om jag inte kan stanna och gå årskurs 12 här också, göra klart high school och ta graduation på riktigt. Att bara höra det får mig att känna mig värdefull och såklart gör det ännu svårare att åka härifrån. Jag har så många halvklara relationer som skulle behöva ett år till och jag skulle mer än gärna stanna för att fortsätta med dem. Vore det inte för hålet som drar isär mitt liv i Sverige och mitt liv i Kanada skulle jag stanna. Men jag måste komma hem.
Det kommer bli jättekul att träffa alla jag saknat, berätta allt jag varit med om och höra om vad som hänt därhemma. Men sen då? Ett år kvar i skolan. Ett helt år. Lika länge som jag kommer ha varit i Kanada när jag åker hem. Jag gillade skolan i Sverige innan jag åkte iväg, men det är annorlunda nu. Vanligtvis brukar utbytesstudenter säga att de blev "så himla motiverade" till skolan igen efter ett år utomlands och att allt blev mycket lättare när de kom hem, men jag tror inte det kommer bli så för mig. Det är annorlunda. Det jag kommer sakna mest och det som gör att jag tvivlar på hur bra jag kommer trivas nästa år är gemenskapen. Den sociala biten. Har aldrig varit så social som jag är nu och jag gillar det. Folk tycker här att de kanadensiska ungdomarna håller på med telefonen hela tiden och att de "aldrig kan lägga den där saken ifrån sig", men jag säger ofta att då har ni inte varit i Sverige, och då blir de chockade eftersom de tänker att det inte kan bli värre än såhär. Men de är inte i närheten så beroende av internet som vi är därhemma. Det är löjligt. Och jag är glad att jag fick möjligheten att uppleva det för ett år. Att man har så otroligt mycket roligare genom att umgås på riktigt, utan telefoner närvarande hela tiden. Vi har tur som fått datorer på skolan hemma, men de förstör så himla mycket också. Kreativiteten försvinner och istället för att hitta på något att göra tillsammans letar man upp en youtube-video och sitter och skrattar för sig själv.
Kanske är dags att införa några sporter och spirit-dagar på skolan nästa år? Eller skolorkester, kör och utflykter? Så att man får en chans att lära känna varandra på riktigt. En riktig fördel jag tror att amerikanska/kanadensiska skolor har jämfört med våra är alla aktiviteter som är del av skolan. Jag vet alla mina klasskompisars intressen och vad de gillar för jag vet vilka sporter de håller på med, vilka lag de är med i, om de medverkar i orkestern, skolpjäsen, kören o.s.v. Hemma är vi nästan anonyma. I skolan gör vi skolarbete och sen går vi hem. Livet är privat. Låt ingen veta mer om dig än vad som är nödvändigt.
Kanske är dags att införa några sporter och spirit-dagar på skolan nästa år? Eller skolorkester, kör och utflykter? Så att man får en chans att lära känna varandra på riktigt. En riktig fördel jag tror att amerikanska/kanadensiska skolor har jämfört med våra är alla aktiviteter som är del av skolan. Jag vet alla mina klasskompisars intressen och vad de gillar för jag vet vilka sporter de håller på med, vilka lag de är med i, om de medverkar i orkestern, skolpjäsen, kören o.s.v. Hemma är vi nästan anonyma. I skolan gör vi skolarbete och sen går vi hem. Livet är privat. Låt ingen veta mer om dig än vad som är nödvändigt.
Det kanske känns överdrivet det här, men skillnaden efter att ha varit här i snart ett år är enorm. Och det är just det som är orsaken till att jag inte är superduper-motiverad till att komma tillbaka till skolan nästa år. Oturligt nog. Jag vet att det kommer bli bra, det är trots allt Sverige vi pratar om. Jag har inte gått och blivit hundra procent kanadensare på bara ett år, men jag tror bara inte att jag kommer trivas precis lika bra som jag gjorde innan.
Osammanhängande och emotionellt inlägg, jag vet... Inte likt mig... Men nån gång måste jag bara få skriva av mig.
Sarah, Kaitlyn och Beth med våra coola drama-tröjor! En sån tröja får alla som är med i årets skolpjäs 
Madeleine och Julianna
Teri och Marieke
Hitta "felet" :)
Söta lillasystern i huset visar upp knäckebrödsavdelningen
Gillar den väldigt precisa uttalsguiden till hur man säger "hej då" på svenska... Eller inte...
Lägg märke till den annorlunda utsikten. Såna här hus ser vi inte direkt hemifrån. Allra längst bort kan man se Lake Huron också
På Target hehe
Riktigt stora kanadensiska hus!!
Emily och Marieke
Påsken närmar sig!!
Eftersom vi är i New York tänkte våra lärare att vi skulle få vara med om en speciell gudstjänst, så vi tog bussen ut till Harlem för att gå till en Afro-amerikansk kyrka. Det var annorlunda om man säger så. Kyrkan var enorm, så halva församlingen satt på balkonger ovanför. 99 procent av människorna var svarta och väldigt, väldigt uppklädda. Vi hade blivit tillsagda att om vi inte har finkläder på oss så fick vi inte komma in. Det är för att de svarta i det här området har haft ett rykte om att de är sjaskiga och mindre värda. Sitter nog kvar från rasismen i USA för ett antal år sedan. Så därför införde kyrkan regeln att man måste vara extremt finklädd för att bevisa att svarta människor är mycket värda de också - att de håller standarden. Jag tyckte det var bra, och det kändes så himla amerikanskt att sitta i den där kyrkan. Kvinnorna hade klänningar på sig, stråhattar och pärlhalsband. Gudstjänsten varade i två och en halv timme och prästen halvskrek när han predikade, följt av ett antal "Amen" från församlingen så fort han sa något bra eller inspirerande. Sedan sjöng vi jazziga gospelsånger och klappade händerna som aldrig förr. Visa ställde sig upp och dansade loss. Härligt.
Manhattan Skyline
Utsikten däruppe är fantastisk! Fast det var väldigt, väldigt blåsigt
Urpackning av bussen
Här satte vi upp för orkestern
Utsikten från workshopen
Här går vi runt med notställ mitt i New York, inget konstigt alls
