canadaadventure.blogg.se

Trodde jag skulle ha tid att skriva om den här resan mycket tidigare än vad det blev nu, men jag håller mig upptagen så det får bli ett kort inlägg här istället. Känner att jag måste checka av dog sledding-resan och allt som har med den turen att göra innan det bär iväg på nästa - i morgon bitti!!

Så hela alltihopa började egentligen med en mid year orientation som ärligt talat blev ganska misslyckad, med hajdanser, teatersketcher och andra oseriösa grejer. Det var meningen att vi skulle prata om våra utbytesår och hur anpassningsprocessen gått med det slutade med att vi fick en lång föreläsning om hur dåliga vi är på att läsa YFU:s nyhetsbrev. Inte direkt som det var tänkt tror jag. Ooops.

På eftermiddagen bar det av till Huntsville där vi stannade över natten på hotell och fick en genomgång hur hundslädarna fungerade och allt vi skulle tänka på när vi var ute i skogen. Tidigt på morgonen nästa dag åkte vi in till Algonquin Park där alla hundar höll till. Vi var tre olika grupper och blev tilldelade varsin sled-partner som vi skulle styra slädarna med under de tre kommande dagarna. När vi väl åkte ut i skogen med våran grupp såg vi inte till de andra två grupperna förrän hela resan var över, alltså efter tre dagar. Vissa var lite ledsna över det, men det blev jättebra till slut för vi kom mycket närmare varandra inom den egna gruppen än vad vi skulle ha gjort alla tillsammans.

Nu har ni fått en liten inblick i hur det var. Jag gjorde en liten video från resan också. Här är den:

Nu måste jag packa inför New York-resan. Klockan 6:30 imorgon bitti bär det av. På vägen dit ska vi stanna till i St. Catherines och spela med orkestern för en mellanstadieskola och sedan kan vi ta oss över gränsen till USA. Kommer bli spännande det här!

 

Tänkte skriva lite om min utbytesorganisation, eftersom jag fick en fraga om det. Sa det här är till Johanna (och alla andra som undrar).

YFU i Sverige är den absolut basta organisationen man kan tanka sig. De hade full koll pa allting som hade med utbytesaret att gora innan jag akte - alla papper, visumansokan, läger, och de visste vem jag var om jag ringde.
Sa de att de skulle skicka viss information i mitten av maj sa kom infon i mitten av maj. Jag var jattenojd med dem och det kandes bra ocksa att det ar en ideell organisation, aven fast man enligt min asikt anda behover betala lite for mycket pengar som kanske "forsvinner" nagonstans pa vagen, jag vet inte. Nar vi hade en student boende hos oss under 12/13 fungerade allt nastintill perfekt ocksa. 
Sa sjalvklart tankte jag att YFU Kanada skulle vara likadant. Men sa enkelt var det inte. Johanna, nar jag skriver det har maste jag saga att Kanada ar ett suverant land att aka till, men organisationen här har stora problem. Jag tycker du har rätt att veta det, och jag vet inte om YFU i Sverige har pratat med dig om det...
Det var en massa problem redan under sommaren. De lovade att skicka en massa papper hem till Sverige som aldrig kom, visumansokan skulle ta 8 veckor men med fyra veckor kvar hade jag fortfarande ingen info att skriva in pa visum-hemsidan for jag hade helt enkelt inte fatt nagon. Sa vi hade kontakt med YFU Sverige nastan dagligen som ringde och mailade till kontoret i Kanada for att fa nagon ordning. Men det tog ett bra tag. Till slut fick vi visumet klart, och processen maste skyndats pa nanstans for det tog aldrig 8 veckor. Som tur var.
Men jag hade fortfarande inte fatt nagon vardfamilj an. Det drojde till dagen innan jag skulle aka, den 25 augusti pa kvallen innan jag fick veta vart jag skulle hamna. Och vi det laget hade jag stallt in mig pa att jag helt enkelt bara skulle flyga till Kanada och se vad som hande sen. Egentligen ska man inte fa gora det...
Hur som helst sa kom jag fram och alla studenterna blev skickade till Stratford dar ankomstlagret skulle hallas. Lagret kan vara nan annan stans nasta ar, Johanna, jag vet inte. Forra aret var det i Toronto, sa man vet aldrig. Det var i alla fall jattekul att traffa alla andra studenter dar, och de visade sig att nastan halften inte hade en aning om vart de skulle bo eller vilken skola de skulle ga pa. Sa var beredd pa snabba forandringar!
Forsta veckan spenderade jag hos YFU-chefen och hennes man (som ocksa jobbar for YFU) tillsammans med tva andra utbytesstudenter, helt enkelt for att de inte visste var de skulle placera oss. Men sen har jag palsdjursallergi ocksa, sa det gjorde det allt lite svarare att hitta en familj. Det slutade med att jag flyttade in hos en ankomstfamilj i Listowel, och jag hade det jattebra dar i tva manader. Och nu bor jag hos en larare pa min skola som fragade mig om jag ville flytta in, eftersom YFU Kanada aldrig kunde hitta nagon permanent familj. 
Det har lost sig nu, det mesta, men det tog ett halvar, och det var inte ett dugg kul om jag ska vara arlig. Men sen sager de att det har aret har varit ett av de mest problematiska aren hittills, med en massa studenter som velat byta familjer, visum som inte galler o.s.v. 
Jag vill inte skramma dig, Johanna, men tro bara inte att YFU Kanada ar samma sak som YFU i Sverige. For det kommer bara gora dig besviken. Har du tur sa hamnar du hos en kanonbra familj pa en gang och da behover du inte ha kontakt med organisationen har sa mycket. 

Och forresten, dog sledding-resan maste du bara aka pa! Det ar nog en av de absolut basta och roligaste sakerna jag gjort har. Jag kommer skriva om det pa bloggen snart, har bara inte haft tid! Om du kan, sa ak!

Det finns mer att saga om organisationen, lager etc. Om du vill kan du skriva till mig privat, sa kan jag forklara lite mer. Det ar nog enklare sa.

Glad alla hjärtans dag!!
Idag är den den 14 februari, och oturligt nog har vi studiedag idag, vilket betyder att alla är hemma från skolan. Jag som ville fira på riktigt!!
Vi firade Valentine's Day i onsdags och torsdags på skolan, dock. Även fast vissa affärer här är helt fulla med choklad, gosedjur och hjärtan i olika storlekar så blev själva händelsen inte så stor som jag trodde den skulle bli. För att vara Amerika liksom.
Det som hände på min skola under den här veckan var tre olika saker. Först och främst hade vi Candygrams. Man kunde köpa små påsar med godishjärtan i kapphallen och ge bort till sina kompisar. Varje liten påse innehöll kanske 6 eller 7 hjärtan i olika färger. Dessa blev sedan levererade mitt under lektionerna - perfekt!
Sedan hade vi en Spirit Day också, där man skulle ha på sig något rött eller rosa för att skaffa poäng till sin årskurs. Vi har en Spirit Day varje månad, där de räknar poäng hur många som klätt ut sig i varje årskurs. Skulle tro att den vinnande årskursen får ett pris vid slutet av året.

Dessutom hade vi en slags lek pågående under onsdagen och torsdagen. På onsdagen fick alla killar ett rött tyghjärta att sätta fast på sin tröja. Killarna ska sedan försöka att INTE prata med några tjejer under hela dagen, för om de gör det så måste de ge bort sitt hjärta till tjejen de pratade med och målet är att försöka ha sitt hjärta kvar ända till slutet av skoldagen. Först tyckte jag det lät lite dumt, hela grejen, för målet är väl ända att man ska försöka prata med varandra på alla hjärtans dag, men det blev hur kul som helst till slut ändå.
Istället för att ignorera killarna försökte alla tjejer prata med dem så mycket som möjligt för att försöka få dem att öppna munnen och ge bort sitt tyghjärta. Det var himla svårt dock - jag försökte intensivt hela NO-lektionen med olika personer. Det är ganska kul att ha monologer med sig själv samtidigt som den man pratar med viftar med händerna och skakar på huvudet!
På torsdagen var det våran tur. Var väldigt nära att jag förlorade mitt flera gånger, men jag klarade mig. Fram till lunchen i alla fall. Under lunchen tränade jag och några andra tjejer på en låt som vi ska spela nästa helg i New York. (Just det, jag kanske inte har sagt det, men vi ska till NYC!!) Hur som helst så övade vi först, och sen när vi var klara halvsprang jag till cafeterian för att hinna med att äta lunch innan rasten var slut. Där blev jag attackerad av tre killar på samma gång som försökte prata med mig, säga massa skämt och bara dryga sig helt enkelt för att jag skulle börja prata. De höll på i typ 10 minuter, men jag lyckades hålla mig. Sedan flydde jag till en annan tjejkompis och hon frågade hur det gick för mig. Så jag förklarade att jag precis sluppit undan en attack och att jag har tyghjärtat kvar. Och sen frågar hennes killkompis "Vilka var det?" och såklart tänker jag inte längre på vad jag gör och svarar på hans fråga. Så där försvann mitt hjärta haha! Så himla typiskt! Han hade redan en hel del dessutom.

En bra vecka var det alltså, och kul med en riktig Spirit Week. Kommer sakna dem när jag kommer tillbaka till Sverige. Vi borde göra mer sånt här hemma och spendera tid tillsammans med folk från andra klasser och program också, inte bara humanist- och ekonomiklassen som det blev förra året. Där är vi 20 personer, det är allt. I år har jag lärt känna 300 nya människor på bara några månader och det är faktiskt jättekul!!
Dessutom är det rätt så kul att se alla kreativa kreationer som folk kommer på under Spirit Days också. Det gör att man kan skratta åt och med varandra ibland. Tror det behövs lite oftare där hemma!

Ni som läser min blogg, förresten - KOMMENTERA!! Jag vet hur många personer som går in på bloggen varje dag, men jag vet inte vilka ni är! Så det skulle vara kul att få reda på. Ha det bra, och Happy Valentine's Day!!

Aldrig trodde jag att jag skulle titta pa de olympiska spelen pa franska. I Kanada.
Fast jag har inget val, jag maste gora min laxa. Effektivt satt att fa eleverna att lara sig spraket tycker jag for de flesta vill kolla anda!
Kanada ligger tvaa nu i antalet medaljer, med hela 9 stycken. Bara Norge ar battre. Och jag kollade precis pa hur Sverige vann over Kanada i curling, och nar vi tog silver och brons i sprint. Det gar helt okej faktiskt!!

Om en halvtimme borjar franskalektionen. Jag har haltimme just nu, sa jag sitter i biblioteket. Alla kollar pa de olympiska spelen. En tjej pa skolan, Olivia Scott, satsar faktiskt pa att tavla i OS i Sydkorea om fyra ar. I speed skating. Hon ar otroligt duktig tydligen och de flesta tror att hon kan ha en chans. Sa 2018 kommer hela Woodland heja pa henne om hon kommer med. Skulle vara grymt kul!!

 

Fredag eftermiddag. Klockan är 3. Woodland goes crazy.

 

Vi hade pajkastning på en av lärarna idag som avslut på Special Emphasis Week. Det blev Mr. Goossen, precis som jag trodde. Finns inte så mycket att säga. Här är beviset.

 

Bör tilläggas att Mr. Goossen och Mrs. Wiebenga (läraren på den högra stolen) har interna dispyter ibland. Rätt så ofta faktiskt. Typ hela tiden. Det senaste ret-attacken kom idag under Canadian Law-lektionen. Det kanske förklarar hennes utbrott i videon. Sweet revenge.

 

 

De kurser jag hade förra terminen var alla universitetsförberedande, vilket jag inte visste förrän efter vi var halvvägs in i terminen. De var svåra kurser och eftersom jag är på en privatskola höjs kunskapskraven ännu en liten bit. Den nya terminen började på tisdagen förra veckan. Det basta av allt var att välja ämnen, vilket jag gjorde några veckor innan - men ändå. De första dagarna är alltid roliga för de är nya och mer händelserika än vanligtvis. Så de kurser jag har nu är idrott och orkester (precis som förra terminen) och de nya ämnena är Environmental Science, Kanadensisk Lag och Franska. Svårt är bara förnamnet.

 

Science-klassen tror jag kommer bli bra. Läraren sa att han inte kommer ge så mycket läxor eftersom det inte är en universitetsförberedande kurs. Om det är sant vet jag inte dock. Har varit i skolan två dagar nu och har redan fått uppgifter att göra... Hur som helst sa gillar han att vara utomhus, vilket betyder att vi troligtvis kommer arbeta lite praktiskt också. Vi kommer titta på klimatförändringar, sopsortering (kul kul) och kanske också neurologi - hur hjärnan fungerar i olika situationer. Till varje kapitel kommer vi göra en resa av något slag, eller ett studiebesök. Planen som den ser ut just nu är att åka snöskoter ute i skogen och kanske besöka någons bondgard så småningom (typ en fjärdedel av klassen bor på en sådan).

 

Canadian Law är den absolut svåraste klassen. Men jag kunde välja mellan det eller politik, så det blev lag. Vet inte så mycket vad som kommer hända i kursen än, men hittills har vi pratat om vad lag är, dess ursprung o.s.v. Så småningom kommer vi komma in på rättssystem och hur det fungerar. Kan bli intressant tror jag, eftersom mycket av det vi pratar om handlar om Kanadas och USAs system. Dock är den här kursen full, full, full av läxor!!

 

Et puis, le français... Aujourd’hui j’ai eu un test, mais c’est mal passé. Well, that’s the extent of my French. Jag har haft två lektioner hittils. Tack vare att jag pluggat italienska förstår jag en hel del av vad som sägs, men prata kan jag definitivt inte. Och ordförrådet är tomt. Men franskakursen ska vara ganska lätt har jag hört. Det är inte den vanliga kursen som är för grade 11 utan en mer konversationell kurs. Enklare alltså. Jag har inga planer på att bli franskaproffs men Kanada är ju ett tvåspråkigt land så det är kul att prova på det medans jag är här!

 

 

Vi har Special Emphasis Week den här veckan också. Varje vecka i februari ordnas en sån här vecka. I år är temat flyktingar. Vi har haft personer som kommit och berättat sina historier, det säljs tröjor i kapphallen (kanske ska ta och köpa mig en sån...) och skolan gör allt för att få in pengar som kan hjälpa flyktingar i nöd. "Adopt a Family"-projektet som vi gjorde i december var ett exempel på det.

Till exempel igår kunde folk "köpa" utklädningskläder som lärarna var tvugna att ha på sig. Vinsten går till flyktingarna. Så resultatet blev detta. Inte är det vackert inte.

Fick en fråga i kommentarsfältet för några dagar så tänkte ta och svara på den.

 

 

 

 

Hej Johanna! Vad kul att du ska till Kanada! Måste säga att du gjort ett bra val.

Det är svårt att svara på hur det är, bara sådär. Man måste uppleva det för att förstå det. Jag är säker på att det jag skriver uppfattas annorlunda än vad jag kanske menar ibland men jag gör mitt bästa. Det är så mycket som är annorlunda bara! Jag skrev ett inlägg alldeles innan det här om hur skolan är. Har du läst det? De flesta andra utbytesstudenterna som åker med YFU hamnar på public schools så min bild av den kanadensiska skolan är nog troligtvis inte exakt den du kommer uppleva så småningom. Jag har massvis med läxor och uppgifter att göra varje vecka - andra utbytesstudenter har ingenting. Dessutom på public schools har man samma lektioner schemalagda varje dag, d.v.s. måndag - fredag ser exakt likadana ut. Och man har fyra olika lektioner om dagen. Min skola ordnar många olika aktiviteter. Som du säkert vet är sporter en stor del av high school. Vi har ett volleyboll-team, basket, badminton, track (löpning), friidrott, fotboll och amerikansk fotboll. Dessa sporter delas upp i olika säsonger, så alla håller inte på samtidigt. Men det kan också vara för att min skola är liten (300 personer) så det skulle helt enkelt inte finnas spelare om alla var igång på samma gång. Jag tror inte att det är så svårt att gå med i sporterna. Har du grunder från hemifrån klarar du dig bra. Är du helt ny på sporten kan det vara svårare. Lagen är ganska tävlingsinriktade.
Skolan har också ett dans-team, robotics club (för tekniknördar hehe), en kör och så skolpjäsen. Jag är med i kören och skolpjäsen. I julas var vi runt till olika kyrkor och sjöng, jag vet att robotics club ska åka iväg på tävling snart, en kväll hade engelskaklasserna biokväll och sen är det matcher i alla möjliga sporter hela tiden. Så ja, jag skulle säga att skolan ordnar en hel del aktiviteter för eleverna.

 

Oroa dig inte allt för mycket för att få vänner i början. De allra flesta är intresserade av nya personer, speciellt om du är från utlandet. I förrgår tog vi med två andra utbytesstudenter som var på besök från Calgary in till skolan och folk kom direkt fram och sa "Welcome to Woodland. I haven't seen you before". Så de är väldigt öppna och trevliga. Men sen kan det också vara för att det är en liten skola, som jag sa. Folk visste direkt efter första veckan vem jag var, medan jag bara visste namnen på kanske tio stycken. Som jag skrev i förra inlägget märkte jag när jag kom hit att glädjenivån var helt annorlunda. Folk skrattar och är glada, de pratar i munnen på varandra och alla umgås med alla. Även fast det finns små gäng här och där så är alla villiga att prata med alla. Det är nog därför jag trivs så bra på min skola. Önskar jag kunde bo där ibland!

 

Allmänna tips... Hmm... En grej jag gjorde (och gör fortfarande) är att highlighta eller skriva ned alla ord jag inte förstod, och sedan lägga in dem i ett glosprogram eller nåt. I början gjorde jag inte det och märkte att jag inte förbättrades så mycket, men så fort jag satte igång att lära mig nya ord släppte språkhindret. 
Ett annat tips är att umgås med andra utbytesstudenter! Jag vet att organisationerna säger till oss att vi inte ska umgås med andra studenter för vi är här för att få en kanadensisk upplevelse, men vad tusan. Lyssna inte allt för mycket på det. De utbytesstudenter som är här nu är mina närmaste vänner. De förstår vad som händer, de är inte så ytliga (som vissa kanadensare har tendens till att vara ibland) och de är bara helt underbara. Så länge du inte umgås ENDAST med utbytisar spelar det absolut ingen roll. Även om jag inte skulle fått en enda kompis här i Kanada har jag i alla fall skaffat mig vänner från Nya Zeeland, Tyskland, Schweiz, Italien etc. Vad kan slå det?

 

Jag hoppas du får ett grymt år i Kanada Johanna! Vilket organisation åker du med? Svara i kommentarsfältet, det skulle vara kul att veta. Skriv igen bara om det är nåt mer specifikt du undrar över.

Varan rektor ropade just ut i hogtalarna att alla elever maste aka hem for det finns inget vatten pa skolan!!
Ni skulle ha hort hurra-ropen, de hordes i hela byggnaden. Sedan var det kaos i korridorerna, alla sprang omkring och alla var glada. Sa vi hann med en halvtimmes lektion idag och nu ar bussarna pavag hem igen. Tycker synd om de som var tvugna att aka en hel timme till skolan. Plus en timme hem nu da.

Men en extra ledig dag ar inget problem for mig - mer tid att jobba med allt jag ligger efter i nu efter hundsladsresan. Plus att jag kan skriva ikapp pa bloggen. Sa under de senaste dagarna har det hant massvis med saker. Jag har gjort alla exams, borjat en ny termin med nya amnen, gjort framsteg i teaterpjasen, lart mig all repliker, varit och akt hundslade med 30 fantastiska utbytesstudenter, fatt kompisar fran Australien och Nya Zeeland, hackat ett hal i floden och druckit vatten, byggt en igloo - och sovit i den.

 

Forst och framst maste jag beratta om alla exams. Den 20 och 21 januari var det dags for prov. Hela gympasalen stalldes i ordning med bankar och stolar och nar vi kom in lag proven redan pa borden. Det var runt 100 elever darinne samtidigt kanske. Efter lararna hade gett oss instruktioner och sagt att vi hade tva och en halt timme pa oss var jag mer an redo att borja. Jag tog tag i min penna och tankte borja skriva men blev avbruten av ett "Let's pray"... Glomde visst att jag gar pa en kristen skola. Efter bonen satte alla igang.

Exams ar de slutgiltiga proven vi maste skriva i alla kurser. Jag hade prov i engelska, matte och historia. De skiljer sig fran de nationella proven som vi har hemma pa manga olika satt. Till att borja med ar de bara till for skolan. De skickas inte ut till the government (nej, jag kan seriost inte komma pa ordet just nu) sa de ar inte till for statisktik. Proven utgor 30 procent av ditt slutgiltiga betyg. Gor du daligt ifran dig pa provet och inte har sa hogt betyg sedan innan riskerar du att bli underkand i kursen. Dessutom kan man plugga infor exams, vilket knappt gar att gora hemma. I engelskan betydde detta att lara sig litterara ord,  forfattares namn, vad som hander i bockerna vi last och plugga pa citat. Detta skulle aldrig komma pa fraga i Sverige. Engelskaprovet gick helt okej. Det inkluderade en uppsats att skriva, såklart, diktanalys och beskrivning av citat.

Historiaprovet gick jättebra förvånansvärt nog. Han är rätt så hård, historialäraren, men har man ett prov som inkluderar hela kursen kan man såklart inte ta med alla detaljer. Så förstår man "the big picture" klarar man sig bra, vilket jag tror att jag gjorde.

Matteprovet gick också över förväntan. Jag tror det var det sämsta provet jag skrev, men har jag tur får jag runt 70% ändå. Allting räknas i procent här förresten. Nämnde jag det? Jag är i alla fall oändligt glad att jag inte hoppade av mattekursen som jag funderade på att göra  i början. Jag gillar matte, men nivån här i Kanada är hög. När jag började skolan i september var jag inte bara tvungen att lära mig matte-terminologin utan också ta igen grejer som säkert motsvarar en hel mattekurs i sig själv hemma i Sverige. I årskurs 11 läser alla elever den här kursen. "Functions" heter den, och involverar saker som kvadratrots-funktioner, reciproka funktioner (använder wikipedia för att översätta allt det här. Har ingen aning om vad de heter på svenska), sine, cosine, tangent, exponentialfunktioner, och så vidare. En del av det här tas upp först i Matte 5 på gymnasiet hemma. Jag läste matte 1b. Säger det nånting om Sveriges matteundervisning?

 

 

Sen jag kom till Kanada kan jag säga att jag har lärt mig någonting nytt varje dag i skolan. Jag räknar inte in språk eller kulturskillnader, utan skolarbete. Jag lär mig nya saker varenda, varenda dag. Det var inte ofta jag kunde säga det i Sverige. Jag tror inte det går att förstå om man inte varit med om det, men takten här är ungefär 200 procent snabbare än hemma och det är kul, det är bra! För det händer faktiskt någonting. Och inga raster förresten... Alls...
Kanadensarna här är otroligt allmänbildade. Hemma klagade folk alltid på att vi fick 5 uppgifter i matten att göra eller 20 nya glosor att lära sig tills nästa vecka. Här balanserar eleverna stora engelskauppsatser, matteprov varannan vecka, 20 glosor att lära sig tills nästa dag, vollebollträningar 3 gånger i veckan OCH arbete utanför skolan. En hel del av eleverna på min skola har ett jobb att sköta - vanligtvis på en snabbmatsrestaurang. Men den största skillnaden är att inte en enda människa klagar. De må vara stressade ibland, men en sak jag la märke till när jag kom hit var att glädjenivån är så mycket högre än den är hemma. Ibland kändes det fejk, för alla mår dåligt ibland, men så sociala som alla är här och fulla med idéer och aktiviteter att göra förstår jag att de mår bra.

Jag tror ärligt talat det kommer bli jättesvårt för mig att komma tillbaka till skolan i Sverige och sakta ned allting igen. Toleransen för klagomål kommer troligtvis vara borta - det är inte ett dugg synd om oss om vi måste lära oss 20 nya ord till veckan efter. Suck it up. Jag är bara så glad att jag fått uppleva ett år där jag hamnat på rätt nivå i skolan. För en gångs skull känns det inte som om jag bara sitter och slösar bort dagarna utan faktiskt lär mig någonting.