canadaadventure.blogg.se

Livet här i Kanada är inte alls så som jag föreställde mig innan jag åkte. Tror jag i alla fall. Allt man hör innan ett utbytesår är "ha inga förväntningar, för det kommer inte bli som du har tänkt dig" och de som nu sa det har absolut helt rätt, för ingen vet vad som kommer hända i framtiden hur gärna man än skulle vilja. Men ändå kunde jag inte låta bli. Ordet "Kanada" fick mig innan jag åkte att tänka på storslagen natur, Toronto, engelska, stora high schools, ishockey och snö. Massor med snö.
Men tillvaron här i Listowel är långt ifrån allt det där och jag visste att det skulle bli så. I stället för storslagen natur ser jag oändliga majsfält, Toronto blev utbytt mot en småstad och den stora skolan mot nästan 290 elever. Ändå trivs jag rätt bra här. För jag är fortfarande i Kanada och får leva som en kanadensare, precis som jag ville från början.
För det mesta känns det bra att vara här, för jag får uppleva nya saker, träffa nya människor och helt enkelt göra något annat än det jag är van vid. Men inte alltid. Som tur är finns det vissa tillfällen som gör mig mer peppad på att vara här och som visar att jag faktiskt gör framsteg. Inte minst med engelskan.
Häromdagen pratade jag med en kille på skolan lite hastigt sådär innan mattelektionen skulle börja. Det var ganska förvirrande första veckan, för skolklockan låter inte som en vanlig ringsignal (sådär som man skulle förvänta sig att en skolklocka skulle ringa) utan är mer en melodi som spelas upp och jag lade inte märke till den alls den första tiden, så jag hade ingen aning när lektionerna började. Så jag var påväg till mattelektionen efter lunch, men dörren var låst (antar att jag var ganska mycket för tidig) så jag väntade utanför istället och pratade med några andra en stund. Vi pratade om allt möjligt, jag förklarade att jag var från Sverige, de ställde de vanliga frågorna - är Kanada annorlunda, vad tycker du om skolan, "min favorit-hockeyspelare kommer från Sverige" - och så vidare. Men det roliga var att de uppenbarligen inte märkt att jag inte kom från Kanada innan jag berättade det, och fick kommentaren - You don't really have an accent though.

Och i förrgår på mattelektionen räckte jag upp handen för att få hjälp, berättade noggrant vad det var jag inte fattade och läraren började förklara: "Du vet det där ni gjorde i grade 10? Det här är en svårare variant av det..."
Då sa jag att jag inte alls gjort det där förra året (vilket ju inte är så konstigt) och berättade att jag kommer från Sverige. Läraren blev glatt överraskad, välkomnade mig till Kanada och sa: "Your English is impeccable".
Måste jag säga att det gjorde min dag?

Dock är det inte alltid sådär. Jag har märkt på mig själv att jag pratar annorlunda i skolan med ungdomar än vad jag gör hemma med mina värdföräldrar. I skolan flyter det mesta på bra, jag försöker använda samma melodi som de andra när jag pratar (vilket jag uppenbarligen lyckas med) men jag är långt, långt, långt ifrån flytande i engelska. Ibland blir jag bara irriterad på mig själv för att jag inte hittar orden och måste använda händerna för att förklara saker, och många gånger känns allt jag säger helt annorlunda än vad det skulle gjort om jag uttryckt samma sak på svenska, för melodin i språket förändrar det jag vill ha sagt - och framförallt sättet jag vill säga det på. Men jag försöker, och även om jag inte märker någon större förbättring från dag till dag, och vecka till vecka så vet jag att resultatet efter ett år kommer vara mycket bättre än den engelska jag kom hit med.