Thanksgiving och skolarbete
Nej nu är det dags för en rejäl uppdatering. Eftersom jag inte skrivit på länge finns det mycket att berätta om så var beredda på ett långt inlägg.
Den 14 oktober firade jag min första Thanksgiving! I Kanada ligger Thanksgiving i oktober och inte i november som den gör i USA. Vi hade i alla fall två lediga dagar från skolan, och under dessa dagar flyttade jag tillfälligt tillbaka till den allra första värdfamiljen jag hade när jag kom hit, eftersom min nuvarande värdfamilj skulle åka bort. Så jag var tillbaka i den lilla byn utan allt för mycket att göra. Jag och den tyska utbytesstudenten hittade i alla fall på lite saker att roa oss med. Det blev bland annat promenader längs landsvägarna, en hel del matlagning (eftersom värdmamman i även denna familjen var bortrest), skip-bo spelande och en hel del annat. Men på måndagen var det Thanksgiving så då åkte vi in till Kitchener för att äta middag med släkten. Egentligen är själva högtiden ingen stor fest eller något, utan det var mer som en helt vanlig middag, fast med kalkon förstås!. Jag hade (felaktigt) förväntat mig en hel, stor kalkon på en tallrik precis som i de amerikanska filmerna, men den traditionen är tydligen ingenting man tillämpar i verkligheten. I alla fall inte i den här familjen. De hade även "stuffing" som tydligen är ett måste på Thanksgiving-bordet, vilket jag inte hört talas om förut.
Den 14 oktober firade jag min första Thanksgiving! I Kanada ligger Thanksgiving i oktober och inte i november som den gör i USA. Vi hade i alla fall två lediga dagar från skolan, och under dessa dagar flyttade jag tillfälligt tillbaka till den allra första värdfamiljen jag hade när jag kom hit, eftersom min nuvarande värdfamilj skulle åka bort. Så jag var tillbaka i den lilla byn utan allt för mycket att göra. Jag och den tyska utbytesstudenten hittade i alla fall på lite saker att roa oss med. Det blev bland annat promenader längs landsvägarna, en hel del matlagning (eftersom värdmamman i även denna familjen var bortrest), skip-bo spelande och en hel del annat. Men på måndagen var det Thanksgiving så då åkte vi in till Kitchener för att äta middag med släkten. Egentligen är själva högtiden ingen stor fest eller något, utan det var mer som en helt vanlig middag, fast med kalkon förstås!. Jag hade (felaktigt) förväntat mig en hel, stor kalkon på en tallrik precis som i de amerikanska filmerna, men den traditionen är tydligen ingenting man tillämpar i verkligheten. I alla fall inte i den här familjen. De hade även "stuffing" som tydligen är ett måste på Thanksgiving-bordet, vilket jag inte hört talas om förut.
Tillbaka ute på landet!
Man ser solnedgången rätt så bra över majsfälten
Jag var även iväg på musikal två gånger med skolan. Första gången åkte vi till Stratford med "Band class" för att se "Tommy". Jag tror inte musikalen är så känd, men det var i alla fall en rockopera vilket var lite häftigt. Själva berättelsen handlade om en pojke som såg sin mamma bli dödad och efter det blev han vägrade han höra och prata mer. Pjäsen var lite invecklad och jag tror man måste se den mer än en gång för att förstå hela handligen, men att gå på musikal var hur som helst kul, och ett härligt avbrott från skolan. Den andra musikalen var "Fiddler on The Roof", vilket är en av de stora Broadway-musikalerna. Den var riktigt bra, men suverän musik och så skickliga skådespelare så det spritter lite i benen själv för att jag vill hoppa in och vara med på scen!
Jag, Sarah och Alison innan Fiddler
Scenen som den såg ut inne i teatern. The Fiddler, alltså fiolspelaren i pjäsen höll för det mesta till på balkongen som ni kan se till vänster
Trädgården framför ingången till teatern Teatern var fylld med asiater den här dagen haha!
Det här är under pausen, ute på balkongen
Skolan rullar på som vanligt också. Snart är det två månader sedan jag började och jag har kommit in rätt så bra i alltihopa. Det går lättare med engelskan - jag känner att jag inte behöva anstränga mig riktigt lika mycket för att hänga med på allt de säger och det är rätt så skönt. Jag tog några bilder för 3-4 veckor sedan på skolan utifrån och några bilder inifrån. Det var fortfarande varmt då, för vi låg ute och läste på engelskan.
Just nu håller vi på med Shakespeare på engelskan. Vi läser Macbeth - en av de där tragiska historierna där alla mördar varandra. Och inte är det lätt inte eftersom allt är skrivet på gammal engelska. Här är ett exempel:
"Ha, good father,
Det är helt hopplöst att bara sitta och läsa i boken för jag hänger verkligen inte med då, med alla krångliga ord och gammaldags grammatik, men som tur är finns det en version på internet som är skriven på "modern English" så det hjälper en hel del. Vi är halvvägs igenom boken nu så vi lär hålla på november ut tror jag. Men jag gillar engelskalektionerna så det är okej! Dessutom blandar vi in lite film, högläsning och teater för att göra scenerna lättare att förstå, vilket är rätt så kul.
Jag tror inte jag skrivit någonting här om idrotten än. Bara i det där allra första inlägget om skolan som jag skrev för ett långt tag sen. Idrotten här är ganska annorlunda mot vad den är i Sverige. På min skola (som är väldigt liten) finns det två olika idrott och hälsa-kurser. Jag går den ”vanliga” kursen, Physical Education, som fokuserar mer på olika sporter. Den andra kursen är ”Fitness” och är mer som att gå och gymma varje lektion. Där är det bara muskelbyggande (eller vad man ska kalla det) som gäller och inga lekar eller sporter. Det vanliga här i Kanada är att man har samma lektioner varje dag i samma ordning, vilket betyder att alla lektioner måndag till fredag ser likadana ut, men på min skola har de en liten annan ordning. Jag har idrott tre gånger i veckan här, hela året ut. Varje lektion är 1 timme och 3 minuter (dumma tider, jag vet).
Idrotten här är mycket mer seriös också. Man ska vara duktig i alla sporter för att göra bra ifrån sig på lektionerna. Det viktiga här – och det som lärarna tittar på under lektionerna – är vem som kan göra flest mål med basketbollen, göra flest armhävningar, eller springer snabbast o.s.v. Det är mycket mer fokus på att man ska göra bra ifrån sig och förbättra de tidigare resultaten i respektive sport än att ha kul och samtidigt göra sitt bästa som vi gör i Sverige. Hemma har vi idrott för att vi mår bra av det och för att det är kul(det är i alla fall så jag upplevt det) men här har man idrott för att bli så bra som möjligt. Jag tycker det är helt förståeligt om det är på det viset under extra-idrotterna som man kan vara med i efter skolan, för där är det tävling som gäller, men att ha samma press under vanliga idrottslektioner känns konstigt. Antagligen är det bara för att jag är van vid Sverige-varianten. Till exempel så kan läraren blåsa i visselpipan för att han vill att vi ska samlas, och sedan börja räkna ned – fem, fyra, tre, två, ett – för att alla ska komma fram till honom så fort som möjligt. De som inte hunnit fram inom fem sekunder får göra armhävningar medan de andra tittar på. Och självklart hinner man inte fram på fem sekunder om man är i andra sidan av gympasalen – men det tar de ingen hänsyn till.
Hur som helst så avslutade vi just en tvåveckorsperiod med amerikansk fotboll. Det var inte jättekul för mig eftersom det är bara är jag och två tjejer till, och vi spelade med och mot 15 killar som hållit på med amerikansk fotboll sedan barnsben, och vet hur man tacklas... Sedan förstod jag inte reglerna fullt ut heller, men det är en annan sak. Just nu håller vi på med basket, vilket passar mig lite bättre. Om några veckor är det meningen att jag ska hålla en egen lektion i brännboll också. Men vi får se hur det går, för vi måste ju vara utomhus då och snön kom och hälsade på redan förra veckan. Så det kanske blir uppskjutet till våren.
Jag har mycket mer att skriva, men läxorna ligger på bordet bredvid mig och väntar på att bli gjorda, så jag måste ta tag i det först. Lovar att skriva snart igen!
Här är ingången, där skolbussen släpper av oss varje morgon
De här gubbarna sattes upp utanför musikrummet strax före Thanksgiving, och de sitter fortfarande kvar där
Just nu håller vi på med Shakespeare på engelskan. Vi läser Macbeth - en av de där tragiska historierna där alla mördar varandra. Och inte är det lätt inte eftersom allt är skrivet på gammal engelska. Här är ett exempel:
"Ha, good father,
Thou seest the heavens, as troubled with man’s act,
Threatens his bloody stage. By th' clock ’tis day,
And yet dark night strangles the travelling lamp."
Det är helt hopplöst att bara sitta och läsa i boken för jag hänger verkligen inte med då, med alla krångliga ord och gammaldags grammatik, men som tur är finns det en version på internet som är skriven på "modern English" så det hjälper en hel del. Vi är halvvägs igenom boken nu så vi lär hålla på november ut tror jag. Men jag gillar engelskalektionerna så det är okej! Dessutom blandar vi in lite film, högläsning och teater för att göra scenerna lättare att förstå, vilket är rätt så kul.
Jag tror inte jag skrivit någonting här om idrotten än. Bara i det där allra första inlägget om skolan som jag skrev för ett långt tag sen. Idrotten här är ganska annorlunda mot vad den är i Sverige. På min skola (som är väldigt liten) finns det två olika idrott och hälsa-kurser. Jag går den ”vanliga” kursen, Physical Education, som fokuserar mer på olika sporter. Den andra kursen är ”Fitness” och är mer som att gå och gymma varje lektion. Där är det bara muskelbyggande (eller vad man ska kalla det) som gäller och inga lekar eller sporter. Det vanliga här i Kanada är att man har samma lektioner varje dag i samma ordning, vilket betyder att alla lektioner måndag till fredag ser likadana ut, men på min skola har de en liten annan ordning. Jag har idrott tre gånger i veckan här, hela året ut. Varje lektion är 1 timme och 3 minuter (dumma tider, jag vet).
Idrotten här är mycket mer seriös också. Man ska vara duktig i alla sporter för att göra bra ifrån sig på lektionerna. Det viktiga här – och det som lärarna tittar på under lektionerna – är vem som kan göra flest mål med basketbollen, göra flest armhävningar, eller springer snabbast o.s.v. Det är mycket mer fokus på att man ska göra bra ifrån sig och förbättra de tidigare resultaten i respektive sport än att ha kul och samtidigt göra sitt bästa som vi gör i Sverige. Hemma har vi idrott för att vi mår bra av det och för att det är kul(det är i alla fall så jag upplevt det) men här har man idrott för att bli så bra som möjligt. Jag tycker det är helt förståeligt om det är på det viset under extra-idrotterna som man kan vara med i efter skolan, för där är det tävling som gäller, men att ha samma press under vanliga idrottslektioner känns konstigt. Antagligen är det bara för att jag är van vid Sverige-varianten. Till exempel så kan läraren blåsa i visselpipan för att han vill att vi ska samlas, och sedan börja räkna ned – fem, fyra, tre, två, ett – för att alla ska komma fram till honom så fort som möjligt. De som inte hunnit fram inom fem sekunder får göra armhävningar medan de andra tittar på. Och självklart hinner man inte fram på fem sekunder om man är i andra sidan av gympasalen – men det tar de ingen hänsyn till.
Hur som helst så avslutade vi just en tvåveckorsperiod med amerikansk fotboll. Det var inte jättekul för mig eftersom det är bara är jag och två tjejer till, och vi spelade med och mot 15 killar som hållit på med amerikansk fotboll sedan barnsben, och vet hur man tacklas... Sedan förstod jag inte reglerna fullt ut heller, men det är en annan sak. Just nu håller vi på med basket, vilket passar mig lite bättre. Om några veckor är det meningen att jag ska hålla en egen lektion i brännboll också. Men vi får se hur det går, för vi måste ju vara utomhus då och snön kom och hälsade på redan förra veckan. Så det kanske blir uppskjutet till våren.
Jag har mycket mer att skriva, men läxorna ligger på bordet bredvid mig och väntar på att bli gjorda, så jag måste ta tag i det först. Lovar att skriva snart igen!
